he was wearing coco pants

Jag har bytt från mjukisbyxor till jeans. Det kändes nödvändigt för att jag inte skulle förvandlas till en soffpotatis. Sedan tänkte jag; ska jag sminka mig? Men bestämde mig att där går banne mig gränsen. Smink på en snöig onsdag som denna, skulle inte tro det va.

Sms:ade med Johanna tidigare idag och jag berättade att jag tyckte att det var en helt glorious dag idag eftersom det var fredag imorgon. Hon skrev på ett mycket kaxigt sätt att det minsann inte var fredag imorgon. Jag insåg mitt misstag och gick med visset huvud från soffan för att fixa en kopp kaffe.

Idag har jag skämt ut mig två gånger och ändå är det bara jag hemma. Första gången var när jag hade en konversation med mig själv där jag frågade mig själv om jag var lesbisk (jag kollade på Ellen Degeneres show så det kändes rätt nödvändigt). Den andra gången var när jag skulle rippa några låtar från Spotify. "Jaha, är du redan hemma?" utbrast jag till jeansen som låg på stolen framför datorn. Jag hade precis gått runt hörnet och såg bara den blå jeansfärgen på stolen och trodde att pappa kommit hem. Då skämdes jag. Fast jag var ensam. Vem trodde jag skulle se mig? God himself? De döda? Den där kameran som man, utan min vetskap, satt upp eftersom jag är föremål för något som påminner om "Truman Show"?

You can hide your love forever - trevlig onsdagslåt. Den kan man dansa till om man vill. Men bara om man vill.